Här sitter jag åter igen framför datorn och lyssnar på bond-soundtrack (med Chris Cornells låt som senaste tillskott), och förstår fortfarande inte hur en såpass lång serie med filmer kan ha titellåtar som aldrig blir dåliga. Till och med Tomorrow never dies, som är en relatuvt fattig film både handlingsmässigt och skådespelarmässigt (eller är det bara mitt hat för Pierce Brosnan som färgar av sig på min uppfattning av filmen?), har en låt som jag inte kan sluta lyssna på.
Faschinerande, helt enkelt. Jag och Jonathan ska gå på den nya filmen så fort den går ut på biograferna (förhoppningsvis premiär, men det beror helt på hur jag jobbar den dagen), så jag hoppas verkligen att musiken fortfarande håller måttet (jag måste faktiskt medge att jag ibland bara tittar på bond just för titellåtarna).
Jaja, från detta till någonting helt annat.
Jonathan har ju börjat på något av en stilmässig förändring, och får assistans av min käre fader som skickar honom både skjortor och väskor. Själv håller jag också på att ändra stil (både kläd - och inredningsmässigare), till en något vuxnare sådan. Jag har inte riktigt vågat säga att den är just "vuxnare" tidigare, eftersom jag sällan fullföljer sådant som jag gåt ut och säger. Men nu har jag hållt fast vid detta i ca två månader, och det känns fortfarande som att det är vad jag vill.
Klädmässigt går det ju lite långsamt med tanke på att "vuxnare" kläder inte är så billiga som man kanske skulle vilja, speciellt med tanke på att jag för första gången någonsin verkligen börjat dras till indiska (som det stod ett tidigare inlägg också). Inte för att indiska egentligen är så dyrt, det är bara det att jag bara äger tre plagg därifrån, och vad jag vill göra nu är ju praktiskt taget klädrevolt.
Självklart kan man ju ta det lugnt och köpa två plagg i månaden eller så (vilket nog är vad jag kommer få göra), men nackdelen blir ju att jag börjar känna ett enormt ogillande gentemot de kläder jag har i garderoben som inte längre passar mig, stilmässigt. Så förutom att slänga ut kläder som sitter dåligt grips jag nu av en djurisk lust att slänga ut alla kläder som jag inte tycker är snygga längre.
Jag tror att jag kommer kunna hålla mig i skinnet, om inte annat genom att försöka komma på olika kombinationer av dessa kläder som kanske passar min nuvarande stil lite bättre, men jag ska nog ändå flagga för att jag nog mest kommer önska mig presentkort på indiska och ikea (och Science fiction bokhandeln....) till födelsedagen. Eller ja, kanske lite annat, såklart, och hemskt gärna böcker av Neil Gaiman (min nya älskling. Jag återkommer till honom senare).
Titta, en miniönskelista som är ute i tid!
För att återgå till ämnet stilbyte, hittade jag en väldigt trevlig överraskning under min lilla lägenhetsgenomgång idag: två par örhängen som är perfekta till mig nu. Jag tror jag fick dem av Martin och/eller Puh för flera år sedan, men de har nog aldrig riktigt varit någonting som jag kännt speciellt mycket för, förräns jag hittade dem nu.
Jag har ju försökt få dem att passa mig tidigare, men det känns oftast bara fel i sammanhanget, så när jag provade dem idag var det säkert för 20e gången sedan jag fått dem.
Men gissa vad? De är perfekta. De lyfter fram mina ögon, kan förvandla de tråkigaste kläder till någonting snyggt, och ja, gör precis vad ett par bra örhängen ska göra.

Kort sagt är jag mycket glad att jag hittade dem.
Det undre paret är de jag har på mig just nu, och troligtvis favoriterna, men de övre är perfekta om man vill ha lite variation, just för att de påminner om varandra trots att de är så olika.
Fortsättningsvis ska jag tala om vad som är på väg till mig just samtidigt som jag skriver det här: en ny ultraportabel laptop. Asus eee 901 heter den, och är totalt underbar. Så jag sitter och är redo att explodera och räknar minuterna tills den är här. Tyvärr är det faktiskt ganska många minuter kvar, eftersom den skickas från finland.
Vi försökte att beställa den i sverige först, men sidan vi hade lagt ordern hos höjde datumet dens kulle skickas med ca 10 dagar varenda gång jag tittade till den. Tills slut insåg vi att den finska datorn fanns på lager och att det bara är att ändra språket på operativsystemet så blir alla glada.
Såhär ser min ut:

Och för att ni ska få er en liten uppfattning om hur stor den är (eftersom ultraportabel inefattar en hel skala med storlekar):

Jonathan ska såklart också ha en, men hans blir svart:

Så nu är det jag som kommer hänga på caféer och blogga hela dagarna eftersom den inte direkt är svår att ha med sig i väskan, och ni måste erkänna att det är en väldigt söt laptop (och jag kan intyga att den är otroligt prisvärd).
Jaja, dags att återvända till lägenheten (jag håller på att småstäda och göra miniförändringar för tillfället. Bra sätt att fördriva tid och göra det lite mysigare).
Kramar!