Jag sitter och tittar på Andrew Lloyd Webbers "Phantom of the Opera" (från 2004) som öppning på min "helg" (ledig idag och i morgon). När Fantomen dyker upp i bild och sjunger tycker jag att jag känner igen honom något otroligt (när skådisar är sminkade och har masker över halva ansiktet brukar det sällan gå att känna igen dem, och ännu mer sällan att faktiskt gissa rätt på vem det är). Tillslut slår det mig, som en blixt ur bar himmel; Det är ju banne mig ingen mindre än Gerard Butler (THIS IS SPARTA!!!!!).Eftersom jag ofta gissar fel på skådisar i filmer var jag tvungen att dubbelkolla det hela på IMDB, men ja, jag hade faktiskt rätt.
En av mina favoritskådisar är med i den här filmen, och jag har inte ens reagerat på det tidigare.
Någonting som gör det hela lite roligare är ju att han var den sista jag förväntade mig att se i den här filmen, med tanke på att alla talar klar engelska utan brytning och Herr Butler är Skotte.
Men ja, jag tänker helt enkelt se det hela som en liten seger, eftersom jag nu kan säga att jag i alla fall känner igen mina egna favoritskådisar.
För att hoppa till två helt andra saker:
1. Jag har äntligen fått höga förhoppningar om den nya bondlåten (nej, jag tänker inte lyssna på den på youtube innan jag ser filmen), eftersom jag har hört någonting om kombinationen white stripes/Alicia Keys. Det blir nog en bra film att gå på när lönen har kommit.
2. I natt vaknade jag av att jag mådde oerhört illa och lyckades kräkas mitt på sovrumsgolvet. Det var hemskt och jag är en sån där som verkligen hatar att kräkas, men illamåendet släppte, och efter en och en halv rulle hushållspapper och en nogrann tandborstning somnade jag gott. För att vara den första gången jag kräks på minst tre år så tycker jag själv att jag hanterade det ganska bra.
Nu får det vara nog om min skotska favoritskådis, min musiksmak och mitt maginnehåll. Dags att återgå till filmen.
Kram!
(med reservation för stavfel: Långa naglar + litet tangentbord är ingen lyckad kombination)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar