~
Jag fick i eftermiddags ett samtal från min mor. Hon berättade genom tårar att min gammelmormor Ketty - min mormorsmor - hade somnat in.
Eftersom hon var som hon var tänker jag ära henne genom att inte nämna någonting om de små hinder som legat i hennes och vår väg, både i dag och en tid tillbaka. Istället tänker jag berätta om vad som hände efter att jag samlat mig från samtalet.
Jag hade bestämt mig för att köpa ett skissblock, så det gjorde jag. Och bestämde mig för att förstasidan skulle bli som ett "presentationsblad" i blocket, så att man känner att det "börjar" där.
Genast dök det upp en bild i huvudet på mig av en sol och en måne och ett litet gulligt par på en liten grön kulle.
Solen tecknade i princip sig själv, jag tänker inte ens försöka påstå att jag hade någonting att göra med den, och resten av bilden, ja, ville sig inte, helt enkelt.
Så i tre timmar satt jag och stirrade på ett a5-papper med en bild på en liten sol i högra hörnet, och det som störde mig mest, det var att det inte ens såg ut som min tecknarstil.
Nåväl, efter att ha åkt ut till Orust för att hjälpa till med att trycka i en massa får en massa avmaskningsmedel (ja, det var en otroligt konstig upplevelse, speciellt med tanke på omständigheterna), så satt vi och fikade i solnedgången, jag och Tobias och hans mor och hennes fru och så vidare, och helt plöstligt var det som att jag förstod allting.
Det är faktiskt svårare för mig än man tror att säga vem Ketty egentligen var, eftersom att hon levt med altzheimers i en relativt stor del av mitt liv, och jag därmed inte hade en riktig möjlighet att få se henne, alltså som hon var när jag precis lärt mig prata.
Men när vi satt där och såg solen gå ner och pratade om vad jag fått reda på idag, insåg jag, så uppenbart, så otroligt skrattretande enkelt, att det är ju klart att jag visste det allra viktigaste om henne.
Ketty Vistisen älskade solen. Det var nästan omöjligt att få henne att behålla jackan på när man gick ut med henne på senhösten och ibland till och med vintern, eftersom hon så gärna ville få känna solen på sig.
Så fort man var utomhus satt och gick hon alltid med kropp och ansikte vänt mot solen och blev oerhört ofta kallad för "solros" just därför.
Förutom detta var hon en väldigt ljus människa, det vill säga, när hon fick bestämma var hennes humör gott och jag fick alltid beröm för mitt tjocka hår och mamma för att hon var vacker, och jag minns så väl hur hela hennes ansikte sken upp när hon såg att mormor blivit vuxen och att hon därigenom fått både barn och barnbarn.
Därför tänker jag försöka anamma hennes (uppenbarligen) naturliga ljusa syn på saker och ting och helt enkelt posta det här inlägget som en liten hyllning till en underbar kvinna som inte ens lät lite mörker komma mellan henne och solen, och därför tänker jag låta den lilla solen pryda förstasidan i mitt block, för jag tror att hon nu har gett mig lite av sitt ljus, och lite av sin envishet, och det gör mig glad att känna det, nu när hon inte är här lika mycket, utan är lite mer med gammelmorfar, som hon saknat så länge.
Eftersom hon var som hon var tänker jag ära henne genom att inte nämna någonting om de små hinder som legat i hennes och vår väg, både i dag och en tid tillbaka. Istället tänker jag berätta om vad som hände efter att jag samlat mig från samtalet.
Jag hade bestämt mig för att köpa ett skissblock, så det gjorde jag. Och bestämde mig för att förstasidan skulle bli som ett "presentationsblad" i blocket, så att man känner att det "börjar" där.
Genast dök det upp en bild i huvudet på mig av en sol och en måne och ett litet gulligt par på en liten grön kulle.
Solen tecknade i princip sig själv, jag tänker inte ens försöka påstå att jag hade någonting att göra med den, och resten av bilden, ja, ville sig inte, helt enkelt.
Så i tre timmar satt jag och stirrade på ett a5-papper med en bild på en liten sol i högra hörnet, och det som störde mig mest, det var att det inte ens såg ut som min tecknarstil.
Nåväl, efter att ha åkt ut till Orust för att hjälpa till med att trycka i en massa får en massa avmaskningsmedel (ja, det var en otroligt konstig upplevelse, speciellt med tanke på omständigheterna), så satt vi och fikade i solnedgången, jag och Tobias och hans mor och hennes fru och så vidare, och helt plöstligt var det som att jag förstod allting.
Det är faktiskt svårare för mig än man tror att säga vem Ketty egentligen var, eftersom att hon levt med altzheimers i en relativt stor del av mitt liv, och jag därmed inte hade en riktig möjlighet att få se henne, alltså som hon var när jag precis lärt mig prata.
Men när vi satt där och såg solen gå ner och pratade om vad jag fått reda på idag, insåg jag, så uppenbart, så otroligt skrattretande enkelt, att det är ju klart att jag visste det allra viktigaste om henne.
Ketty Vistisen älskade solen. Det var nästan omöjligt att få henne att behålla jackan på när man gick ut med henne på senhösten och ibland till och med vintern, eftersom hon så gärna ville få känna solen på sig.
Så fort man var utomhus satt och gick hon alltid med kropp och ansikte vänt mot solen och blev oerhört ofta kallad för "solros" just därför.
Förutom detta var hon en väldigt ljus människa, det vill säga, när hon fick bestämma var hennes humör gott och jag fick alltid beröm för mitt tjocka hår och mamma för att hon var vacker, och jag minns så väl hur hela hennes ansikte sken upp när hon såg att mormor blivit vuxen och att hon därigenom fått både barn och barnbarn.
Därför tänker jag försöka anamma hennes (uppenbarligen) naturliga ljusa syn på saker och ting och helt enkelt posta det här inlägget som en liten hyllning till en underbar kvinna som inte ens lät lite mörker komma mellan henne och solen, och därför tänker jag låta den lilla solen pryda förstasidan i mitt block, för jag tror att hon nu har gett mig lite av sitt ljus, och lite av sin envishet, och det gör mig glad att känna det, nu när hon inte är här lika mycket, utan är lite mer med gammelmorfar, som hon saknat så länge.
~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar